Fortsättning: Konsten att vara klimat positiv
Förutom att vara känd för sin starka vilja att fokusera på lösningar så omtalas han ofta också som Optimisten i svensk klimatdebatt.
Han älskar att ifrågasätta sina egna åsikter. Lyssnar alltid på motståndarnas argument och försöker ständigt hitta kompromisser i en polariserad klimatdebatt. Johan Kuylenstierna, vice ordförande i Klimatpolitiska rådet, kan den svåra konsten att vara optimist i en tid när många bara ser hot och mörker.
Han har alltid varit nyfiken. Velat förstå andra människors åsikter – och varit öppen för att ifrågasätta sina egna. Så på ett sätt är den där viljan till kompromiss och att alltid hitta en väg framåt medfödd. Men inställningen har också förstärkts av livet; eller ja, av händelser i det. Kanske särskilt tydligt när han som 31-åring komtill FN i New York för att jobba med Agenda 21 [ett handlingsprogram för hållbar utveckling]. Johan hade ett starkt miljöengagemang och var benhårt övertygad om att klimatfrågorna var de allra, allra viktigaste att adressera för en hållbar utveckling. Nu skulle han förändra världen.
– Men så kom jag dit och träffade så många intressanta och kloka människor. Och insåg att för 70 procent av världens befolkning var det snarare frågor kopplade till fattigdom, hälsa och hunger som dominerade perspektiven. Jag fick helt enkelt inse att om vi inte först, eller i alla fall samtidigt, försöker lösa de problemen så kommer vi aldrig någonsin att kunna lösa miljöproblemen. Min tid i FN lärde mig betydelsen av att tänka i system, vikten av att knyta ihop olika frågor och att respektera att vi kommer från olika utgångspunkter, säger han.
Och så har livet fortsatt. I dag är han till exempel styrelsemedlem både i Sveaskog och Världsnaturfonden – två organisationer där åsikterna i vissa frågor kan vara högst olika.
– Jag älskar det! Att få sätta sig in i något från helt olika perspektiv är otroligt givande. Och ju mer kunskap man har desto lättare är det att se möjliga lösningar och kompromisser. Vi måste alltid jobba för att komma vidare, komma framåt.
Uppdragen i Sveaskog och Världsnaturfonden upptar en del av Johans tid, liksom styrelseplatser i Göteborgs universitet, Axfoundation och Ecogain. Han är knuten till Stockholms universitet som rektorsråd för hållbar utveckling och adjungerad professor och via det egna företaget håller han många föreläsningar.
Men mest uppmärksammad är han kanske som expertkommentator i TV4:s klimatkollen eller i jobbet som vice ordförande i Klimatpolitiska rådet, en myndighet som utvärderar regeringens politik för att se hur förenlig den är med de utsläppsmål riksdagen satt.
– Det finns traditionellt en vilja att hitta stabila lösningar i svensk politik och det är en bra förutsättning för att klara klimatomställningen. Rådets funktion är inte bara att utvärdera den förda politiken utan också att lämna rekommendationer som kan vara till hjälp för att hitta stabila och långsiktiga politiska lösningar. Den klimatpolitiska handlingsplanen och energiöverenskommelsen, där sex av åtta riksdagspartier är med, är två andra exempel på samma strävan.
Den klimatpolitiska handlingsplanen är den första som läggs fram efter att den nya klimatlagen antogs 2017. Planen innebär att klimataspekten ska integreras i alla relevanta politikområden och innehåller den här gången 132 åtgärder, från styrdokument för länsstyrelserna till stimulans för bilpooler och arbete med kolsänkor inom jord- och skogsbruk. Naturvårdsverket, som var en av de instanser som var med och tog fram underlag till planen, har kritiserat den för att inte vara tillräckligt långtgående, bland annat när det gäller insatser för att nå målen för utsläpp inom transportsektorn.
– Jag vill egentligen inte säga så mycket om den klimatpolitiska handlingsplanen, eftersom vi i Klimatpolitiska rådet ska lämna vår rapport om den först i mars (red.anm. intervjun gjordes dessförinnan). Men generellt måste jag säga att jag tycker att den är bra på många sätt, inte minst eftersom den föreslår åtgärder inom så många politikområden. Mycket är dock beroende av framtida utredningar och eftersom det inte sägs när de ska vara klara vet vi inte när vi får se konkreta åtgärder. Det är också svårt att bedöma effekten av många av de förslag som presenteras.
